Ni vet dendära känslan när man bara vill smsa dendära killen som egentligen inte ens är värd att tänka på? Göra allt för att han ska se dig. Som Linda Bengtzing se mig hör mig rör mig hur svårt kan det va? Så känns det just nu. Jag skulle vilja smsa honom och prata med dendära vännen som man har bråkat med. Men vet ni varför jag inte gör det?
För att jag är rädd.
Rädd för att bli sårad och förudmjukad. Folk tror att man tar hur jävla mycket skit som helst men alla har en gräns. Vissa har en gräns som nås bara genom att skita i att svara på ett sms medans andras gränser är först när de har blivit sårade under en längre tid. Jag är nog någonstans där mittimellan. Jag tål nog rätt så mycket. Men som sagt alal har eng räns och det känns som om jag snart når min.
Just nu skulle jag vilja smsa en person och be om ursäkt bara för att få prata med den igen. Men egentligen har jag inget att be om ursäkt för. Jag vet att det bara kommer att inget kommer att bli bättre och jag kommer förmodligen bara må sämre om jag inte får höra en ordentlig uräkt från den personen. Men i vissa stunder när jag är som svagast är jag bara millisekunder ifrån att skicka iväg detdära långa smset jag har gått runt och tänkt fram. Men jag ska inte skicka det. Jag ska vara stark.
Men seriöst snart orkar jag inte längre. Det är som att springa 1 mil typ. Första 7 kilometrarna går på ren styrka och kondis. De sista tre går på ren viljakraft. Man pushar sig själv att inte sakta ner för varje gång man saktar ner tappar man lite viljestyrka. Så man fortsätter springa.
Så är det typ just nu. Jag kör på ren viljestyrka i mitt liv just nu. Jag hoppas bara att dedära tre kilometrarna s´nart är slut så att jag äntligen kan sakta av.
Massa känslor som bara har väntat på att få komma ut. Behövde seriöst skriva av mig.
Puss